En rädd människas avbön

Jag blir arg och irriterad på rädda och ängsliga människor. Jag tycker att det är så onödigt att gå genom livet och vara nervös och ängslig för allt som kan hända och vad man får och inte får göra. Men jag vet också att jag själv går omkring och är rädd för diverse grejer. Därför måste jag nu göra avbön. Här följer en sammanställnig av vad jag är ogrundat rädd för.

När jag går in genom automatiska dörrar, såna där som åker åt sidan när man kommer mot den, får jag ofta en tanke att den kommer att smälla ihop om mitt huvud med full kraft, på var sin sida om tinningarna. Bang.

När jag går på trottoaren och det dundrar förbi lastbilar och bussar är jag övertygad om att nu har den dagen kommit när jag kommer att halka till och glida ner under hjulet på dem.

När jag simmar i mörka vatten kommer jag förr eller senare att fastna i ett rev med gamla lik.

Min sambo kan helt plötsligt en natt bli galen och börja borra i mitt huvud precis som Jeffrey Dahmer gjorde.

Jag är livrädd att jag ska ha glömt låsa toalettdörren här på jobbet (kanske inte helt ogrundad rädsla) och dörren rycks upp.

Jag är helt sjukt rädd för duvor. De är onödiga varelser som bara flaxar och parar sig.

Andra djur jag är rädd för: alla slags hönsfåglar och kalkoner. Saker med pickande vassa näbbar och sprättiga konstiga ben skrämmer mig. De har ryckiga okontrollerade rörelser och man liksom ser i deras ögon att där finns noll intelligens, empati och eftertanke. Jag är rädd för små hundar som är på tok för kaxiga för sin storlek. När som helst kan de bita tag i en vad eller hälsena. Jag är rädd för fiskar, levande som döda. Men bara när de är uppdragna ovanför ytan, i vattnet går det jättebra. Det är det onaturliga sprattlandet och de döda stirrande ögonen som är läskiga. Och gälarna.

Jag är rädd för benpipor som sticker ut ur gapande sår. Jag är allmänt rädd för döda människor, att de ska dyka upp eller gripa tag i mig. Jag är rädd för att bli påkommen med att inte ha gjort nåt som jag sagt att jag gjort, eller bli påkommen med att jag inte kan något som jag borde kunna. (Imposter syndrome) Jag är rädd för att säga till om saker, som t.ex. när jag var på en pub med en kompis förra fredagen och hittade en äcklig grej i min öl, då blev jag nervös när jag skulle gå och be om en ny. Jag blir rädd fast jag har rätten på min sida. Trasiga kläder går jag aldrig tillbaks med, om jag någon gång gör det så är jag så mesig att jag aldrig lyckas få min vilja igenom. Jag har just nu en noppig höstkappa med trasig ficka som jag vill klaga på och ett par stövlar där fodret gått sönder men jag kommer aldrig att gå tillbaks med dem. Jag höll på att dö och fick allvarlig hjärtklappning när jag var tvungen att be om ny mat när jag hittade ett hårstrå i min sallad för några veckor sedan, trots att jag egentligen borde ha krävt pengarna tillbaks också.

Jag vet inte hur jag ska avsluta för det här blev lite jobbigt. Jag är nog fan rädd för allt. Utom fågelinfluensan. Och för att jag ska råka ut för terrordåd när jag är utomlands. Och för vad som ska hända om jag försöker öppna tågdörren när tåget står inne på perrongen.