Jag har noterat att killar och tjejer har helt olika sätt att ta sig an ett isigt område som måste korsas. Tjejer lägger ner mer tid på att analysera det isiga, är isen mer porös någonstans, sticker det upp lite grus som kan ge fäste, ligger det förrädisk pudersnö på något ställe, kan jag ta en omväg som är isfri osv. Sen sätter vi försiktigt igång och trippar över längs den planerade rutten, försiktigt försiktigt. Inte ofta med lyckat resultat, på grund av de försiktiga stegen (eller högklackade stövlar och sula utan räfflor) erhålls inget ordentligt fäste mot underlaget och man halkar hej vilt ändå. Killar går mer manligt, rakt på, som om denna is inte skrämmer dem alls. Halkar killen till tar han inget notis om detta utan fortsätter oförtrutet traska som om underlaget vore en grusplan. Man kan ju inte låtsas om att man halkar. Det gäller förresten både tjejer och killar, men om tjejer går tillsammans så kommenterar man ofta halkningen. Oavsett om killar går ensamma eller med varandra så låtsas man som ingenting hänt eller som om man faktsikt planerat att ta ett litet snedsteg just där.
Det finns naturligtvis undantag. Jag har en lång nedförsbacke till jobbet, ofta isig. En gång såg jag en tjej som rakt klapprade förbi mig i en hejdundrande fart med jordens högsta klackar. Hon halkade inte en enda gång, riktigt skickligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar