27 mars 2006

Varför så taskig mot sina småsyskon?

Dessa tre scenarier utspelade sig med jämna mellanrum när jag var mellan 8-12 och Mo var typ mellan 5-9.

1. Jag prenumererade på OKEJ eller Frida, och Mo på Kalle Anka eller Bamse. Det var ganska heligt att man fick vara den första som fick börja bläddra i "sin" tidning, och för Mo var detta aldrig ett problem eftersom hon kom hem tidigare än jag från Lekis/Fritids. Dessutom fick hon ibland i hemlighet bläddra igenom min tidning innan jag kom hem, för den låg ju där, blank och härlig, och hon var ju så sugen. Som den hök jag var så märkte jag naturligtvis detta och skällde ut henne efter noter, med tårar från stackars lilla Mo och försvarstal från den medlande modern. Som den värsta Gollum var jag, det är min tidning, min, MIN! My own. Varför kunde jag inte låta henne läsa min tidning när jag ändå inte var hemma?

2. Bakgrunden samma som ovan. Tidningen obläddrad, förmodligen som ett resultat av det kaos som anländandet av förra tidningen förde med sig. Som en liten hyena svansade Mo utanför mitt rum i väntan på att OKEJ-tidningen skulle vara färdigläst av den rättmätige ägaren så att hon kunde få ta sig en titt. Regeln var här att den vars tidning det var skulle få läsa den klart, sen skulle den andra få fri tillgång till den (men INTE klippa i den utan lov!). Här drar jag då ut på läsandet, oändligt långsamt vänder jag blad, läser även helt ointressanta artiklar om t.ex. Spandau Ballet och alla svåra insändare som jag inte förstår något av. När jag så kommit till sista sidan tänds ett litet hopp i den lillas ögon, och hon kommer med handen bedjandes "-kan jag få..." men jag ler ondskefullt och säger "-Först ska jag läsa den en gång till. Noggrant."

3. Godis. Jag var den typen av barn som inte omedelbart åt upp mitt godis. Jag gillade mer att organisera det efter färg, storlek, smak osv. och mer leka med det. Gelegrodor, ormar, sega råttor, skumsvampar... Mo lekte också med sitt godis men konsumerade det också i betydligt raskare takt än jag. Dvs. när hennes var slut hade jag mitt kvar.

En typisk ordväxling kunde vara:
"-Har du allt det där kvar?"
"-Ja, har du ätit upp allt ditt redan?"
"-Ja, när ska du äta upp ditt?"
"-Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig. Jag kanske inte ens kommer att äta upp det."
"-Ska du inte?"
"-Nä, jag kanske till och med slänger det."
"-Slänger det? Men då kanske jag kan få det?"
"-Mmm, vi får se. Jag har ju inte bestämt mig."

Så fick min lillasyster gå omkring och våndas över att godiset kanske skulle slängas. Jag blev påmind om godisincidenten när jag lyssnade på en bok igår kväll, där nästan exakt samma sak hände. Varför är man så taskig mot sina småsyskon? Och varför har jag dåligt samvete än idag över det här? Det här, och över när jag lindat in hela badrummet i toapapper, typ 3 rullar, och skyllde allt på stackars Mo tills hon erkände den lilla stackarn, men den storyn får dras en annan gång. Nu måste jag nog ringa och säga att jag saknar det lilla flarnet.

3 kommentarer:

Hanna sa...

Usch, min syster var en sån där sparare. Gud vad störande. Det värsta påminner ändå om Telia-reklamen. När jag gick i nian och hon i åttan (jag kunde inte fatta att hon bara var ett år yngre än mig, hon kändes sååå omogen minns jag) så läste hon högt ur min dagbok där jag skrivit om min sexdebut. Det är nog det värsta jag varit med om.

jo sa...

Gud så fruktansvärt! Vilken liten pest! Inför andra människor också? Jag tror inte att Mo läste mina dagböcker, men hon lär väl också ha några lik i garderoben.

jezz sa...

Min lillsyrra avslöjade högt och ljudligt i matsalen vem min hemliga kärlek var. Fasen vad spö hon fick sen. När vi pratar om det idag så kommer hon ihåg det, flinar brett och säger att det var värt lite spö. Det hör nog till att syskon är elaka mot varann i mer eller mindre utsträckning men man får väl hoppas att det slutar upp sedan i vuxen ålder. (jag har iaf slutat ge henne spö, men det beror kanske mer på att jag inte rår på henne längre).