19 april 2006

D'arcy Wretsky

I dag lyssnar jag på Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinite Sadness. 1979 är fortfarande så jävla bra att jag ryser och minns att det var elva år sedan skivan kom. Jag gick på gymnasiet och kollade på videon på MTV varje dag (vi hade ganska nyss fått parabol) och hade typ med mig skivan i väskan till skolan, och i skåpet på skolan, för att någon kanske skulle råka se den och tänka att jag var jävligt cool som gillade SP. Och vad jag hade kunnat ge för att vara så snygg som D'arcy! Jag hade till och med långtgående planer på att börja spela bas. Basspelare är jävligt coola.

6 kommentarer:

Hanna sa...

Den är jättebra. Jag var kär i Billy, fast har ni insett att han nog inte är så snygg som jag tyckte då. Inte ens hälften :)

jo sa...

Vi (jag & Mo) såg honom IRL när vi var på konsert ute på Sjöhistoriska för några år sedan. Han satt ensam på en grässluttning med svart luvtröja och lyssnade på Placebo, han var mkt blek och såg ganska mycket ut som Döden. Eller som "den vesle vampyren", mycket bra barnböcker som vi läste när vi bodde i Norge för länge sen.

Hanna sa...

Åh, ni har ju sett och gjort allt. Mkt avundsjuk. Ljusgrön.

(tog även ut avundsjukan över oasis, fast det väl var popjunkien??)

Mo sa...

Oasis?

Hanna sa...

Äsch, jag svamlar bara.. http://www.crusoe.se/blogg/index.php?p=715

jo sa...

Jag tror det är det här Popjunkieinlägget som dear hanna syftar på... eller?