Skitungar!

Morgontåget som vi åker med är mer som regel än undantag fullsmockat. Ändå sätter sig många på den platsen närmast gången, med väskor och sånt på platsen innanför. Eller så sätter de sig på fönsterplatsen, med väskor och sånt på platsen närmast gången. Kontentan är ändå att de tar upp två platser, vilket resulterar i att man måste fråga dem snällt om platsen bredvid är ledig - varvid åtta av tio ser totalt uppgivna ut, suckar stönar och reser sig mödosamt upp för att sedan under typ en minuts tid försöka baxa upp sina väskor på hyllan ovanför eller ner vid sina fötter. Allt medan man själv står och försöker låta bli att fråga om de möjligen har bokat två platser, för då är det ju ok att de tar upp två platser med sina väskor och sin skit, men det är klart att de inte har bokat två för det kan man inte så de är egentligen bara sura och ogina.

I fredags råkade vi ut för detta, när en kärring satt med sina saker på sätet bredvid. När J frågade fint och snällt om han fick sitta på den tomma (förutom hennes saker) platsen närmast gången så himlade hon med ögonen, suckade, muttrade och satt sedan så hela vägen (och armbågades dessutom). När hon sedan skulle av stod så mycket folk upp i gången på tåget att det inte gick att resa sig. Det fattade inte hon utan skulle ta sig ut ändå, trots att J sa att han också skulle av. Så när vi till slut lyckas komma upp och ut i gången (jag satt på platsen framför), då hör vi en liten kärring-muttring: Skitungar! Ursäkta?, sa J. Skitungar sa jag!, sa kärringen. Surkärring, sa J. Sen gick vi. Fort som fan. Annars kanske det hade slutat illa.