17 januari 2008

När jag sumpade min chans till evigt liv

Reblo har skrivit så fint om djupa popkulturella upplevelser. Jag har funderat ett tag på om inte jag har någon sådan, men jag har inte kommit på någon som ens är i närheten av del ett, två och de fantastiska berättelser som finns bland kommentarerna. Men - en sak har legat och gnagt lite sådär i bakhuvudet.

Jag ska berätta om ett "möte" med en dåvarande ikon och idol of mine - Henrik Schyffert. Detta får kvala in som min djupa popkulturella upplevelse för den har naglat sig fast och jag kan fortfarande känna skammen svida i kinderna. Året var 1995. Platsen var Boston, USA, och en liten klubb på Lansdowne street som hette Axis. Jag arbetade som au-pair och hon som bott i familjen innan mig hade varit flitig med att registrera sig på div. klubbar inne i stan, vilket medförde att jag fick massor av reklam och inbjudningar till spännande fester, fester som jag sällan kunde gå på eftersom jag var 19 år och hade ett taskigt falskleg som ingen vakt i världen gick på förutom de på sunkklubben Zanzibar och där var det aldrig glammiga fester.

En dag dimper ett kuvert med en grön lapp i ner i brevlådan - jag plockade väl upp den en sisådär 20 sekunder efter att den landat. Att vänta på brevbärarbilen var höjdpunkten på en annars rätt långsam arbetsdag. (Minst en gång i veckan låg där ett tjockt brev från lillasyster som då gick första året i gymnasiet och gärna meddelade allt om gymnasiefester och nya skivinköp.) Brevet från Axis innehöll reklam för torsdag 28 september då Blur var huvudattraktion. Blur var relativt okända i USA - därav det ungdomsgårdsmässiga arrangemanget. Jag var lite småförtjust i Blur på den tiden så jag tog mig lite tid att titta på resten av lappen. Under Blur står det.... Whale. Jag hade köpt Whales singel som de släppt i Sverige och även spanat in dem på Lollipopfestivalen samma sommar, 1995. (För övrigt då jag såg Kent första gången, kanske har jag mer att hämta i det här området ändå!)

Jag hade varit småförtjust i Henrik Schyffert ända sedan "I manegen"-serien, som jag brukade titta på med min mamma när jag kom hem efter sena kvällar på stan, första omgången sändes sent sent på kvällen. Därför gillade jag ju också Whale per definition - HS var ju med - och nu skulle de spela på Axis. Som faktiskt släppte in folk under 21 - jag tror de satte stora feta kryss med spritpenna på våra händer så att vi inte skulle kunna handla i baren. Vi var tre jätteengagerade och uppspelta kompisar som gick på Axis den kvällen. Skulle det verkligen vara svenska Whale som skulle spela? Och - skulle vi få en chans att mingla lite med dem?

Gud hörde våra böner. Innan spelningen - Whale var förband - så såg man Henrik, Cia och den andra lite titt som tätt bland övriga gäster. Vi var dock för fega för att göra ett move. Så tog jag mig i kragen och tänkte att jag minsann inte ville vara en feg liten lort. Snart fick jag min chans att briljera - Henrik Schyffert satte kurs RAKT mot mig och jag tänkte "det är nu eller aldrig. Säg nåt smart. Säg nåt roligt. Den här chansen kommer inte igen". Precis när han passerar så gör jag det. Jag öppnar munnen. Och säger... (här kommer den krypande, skammen):

"- Heja Sverige"

...

Jag tror jag är färdig där. Men här nedanför finns en bild av den gröna flyern jag fick i min brevlåda. Observera att jag gjort en liten stjärna framför Whale.


6 kommentarer:

Ulrika/As Good as it gets sa...

Underbart!
Skönt att höra att det inte bara är jag som är bättre på att skriva ned saker än att verkligen säga dom i stridens hetta.
Om du hade haft samma crush på Henrik idag så hade du bara gjort ett antal smarta kommentarer på hans blogg för att bli "sedd", eller hur?

Mary sa...

Haha vilken fantastisk historia och gud vilket hjärnsläpp. Om jag har nån liknande grej så måste det vara typ 1999 när Suede lirade i hemstaden (jag hade en major crush på Suede i allmänhet och Brett i synnerhet) och jag efter konserten gick hem (hur i helvetet tänkte jag där alltså?) istället för att gå till den vanliga klubben där jag alltid annars var och dit Suede givetvis gick för att efterfesta. Fatta att jag dog lite dan efter när jag fick höra det. Vid närmare eftertanke har jag nog fortfarande inte kommit över det.

Hanna sa...

Det här var ju en skitbra historia! Skulle absolut ha platsat.

Rebecca sa...

jag har läst det här flera ggr den senaste veckan och varje gång reagerar jag fysiskt. Tårar i ögonen och bubblande skämsskratt. Un-der-bart!

Tack för att du delade med dig.

Xtian sa...

Jaha, så får man förklara för halva kontoret varför jag pruttmunfrustskrattade rätt ut helt plötsligt.

"Hej Sverige".. Lysande!

Rebecca sa...

jag testade igen och ja: tårar i ögonen av skratt. Så jävla roligt inlägg.