09 januari 2008

Jag är inte släkt med Pavlovs hundar

I våras hade jag soppa i hela väskan när jag kom fram till jobbet. Plånboken var indränkt i citrongräsochingefäradoftande sörja och jag spenderade säkert tjugo minuter med att sanera väska + plånbok med innehåll under rinnande vatten. De kraftiga sömmarna på min American Eagle-plånbok har fortfarande en touch av thai.

Upprinnelsen till den incidenten var att jag tatt med mig min lunch-soppa i en inte alltför tät matlåda - locket hade glappat och under min glättiga promenad till jobbet så hade betydande mängder soppa skvimpat ut. Grejen var den att jag faktiskt tänkt tanken att transportera soppan i en plastpåse i väskan eftersom jag tänkte "det vore ju inte roligt om det rinner ut soppa i väskan" men - eftersom jag är som jag är så sket jag helt enkelt i det.

Varför denna historia? Jo, i morse skulle jag packa ner min lunch-soppa (ja - även denna gång med smak från orienten) i samma väska och tänker "kanske ska ta en plastpåse, det vore ju inte roligt om det rinner ut soppa i väskan som det gjorde förra gången". MEN TOG JAG EN PLASTPÅSE? Nej. Jag sket helt enkelt i det.

Är jag helt dum i huvudet? Varför gör jag så? Nu klarade sig väskan tack och lov pga annan typ av matlåda.

Inga kommentarer: