Jag var grymt mörk-spök-och monsterrädd som barn. (Lordi hade fan skrämt skiten ur mig.) Räddast var jag för V-ödlorna. Jag såg inte på själva programmet V, förståndiga föräldrar insåg att de skulle ha mig sovandes hos dem i 10 år om jag fått se det. Däremot var det ofta reportage i Okej under V:s storhetstid, och en gång fanns en riktig close-up på en ödla på sista sidan, där man visade vad som skulle komma i nästa nummer. Jag var så rädd för den tidningen att jag till slut rev bort sidan med ödlan, knölade ihop den och stoppade in den under vår altan. Nån gång petade jag fram den och kikade försiktigt på den, men petade snabbt tillbaks den. Den var förvånansvärt välbehållen flera flera år senare när trallvirket skulle bytas ut och denna lilla knöliga tidningssida tittade fram. Det var det där blanka tjocka, nästan lite feta tidningspappret som Okej bestod av när den var som bäst.
När jag nu ser de där töntigt plastiga ödlorna har jag så klart svårt att förstå hur jag kunde vara så rädd. Samtidigt är jag pinsamt medveten om att jag var fast övertygad om att det i förra huset vi bodde fanns helt lusafullt med Uruk-hai i källaren där vår tvättstuga låg. Då var jag 26.
Alltså: kolla. Fyfan vad otäcka de är. The Uruk-hai.
1 kommentar:
För att komma till vår tvättstuga (källare) går man genom en källarkorridor. Och där tror jag alltid att den där figuren i Saw ska komma på den där lilla trehjulingen. Och för att inte tala om hotellkorridorer och tvillingar. Blir rädd bara jag tänker på det.
PS Är 26 :) DS
Skicka en kommentar