Vägvisare i vardagen

Sedan jag börjat vistas ute med min son så har det hänt något märkligt. Folk har börjat fråga mig om saker! Inte två-tre gånger totalt sett utan två-tre gånger per "utflykt"! (Lite överdrivet kanske, men nästan varje gång vi är ute blir vi approachade av nån som vill fråga nåt.) Det handlar om frågor som "var ligger Länsbolagen" (det var Länsförsäkringar), "jag har parkerat vid nåt vatten, vet du var det kan vara", "är det här sån där shittejki-svamp" och härliga förtroliga "skulle du köpa den här juicen". Det är generella på stan-frågor och i affären-frågor och jag ser, eftersom jag själv tillämpar samma screeningprocess när jag ska fråga nån okänd om nånting, hur jag blir utvald - man söker av sin omgivning, gör en första bedömning av vem som ser snäll ut, söker snabbt av igen, försöker få en kort ögonkontakt för att se om ens bedömning var rätt, tittar bort, sen tillbaka och liiite längre - och sen så kanske man frågar...

Jag uppfyller nog mångas krav på förtroendeingivande vägvisare i vardagen - jag med min röda barnvagn, mitt numera betydligt snällare mammahår och snälla sminkning och ofta leendes och småpratandes med mitt barn. En mamma med barnvagn - hon bor nog i närheten. Vet liksom vägen till saker. En mamma med barnvagn - hon har handlat här förr. En mamma med barnvagn - hon lagar nog mycket mat. En mamma med barnvagn, hon är snäll, mild och hjälpsam. En mamma med barnvagn skulle aldrig luras. En mamma med barnvagn är inte ond.

Haha.