Skinnspegel

Idag gick jag utanför IKEA och mådde dåligt. Jag blev rörd, berörd, nej, obehagligt berörd. Där stod folk (det regnade så alla samlades under taket utanför utgångarna) med sina överfulla vagnar med sina - faktiskt - överfula saker som de skulle hem till sina fula hem och fula till ännu mer. Det jobbiga var att de var glada och tyckte de fyndat och köpt fina saker och då kniper det i mitt hjärta på samma sätt som när en gubbe gjort sig fin (Hanna vet vad jag menar).

IKEA säljer jävligt mycket fult skit som de lyckas övertala folk att det är snyggt och lite vågat att inreda sina hem med. En snubbe hade köpt en spegel med en jävla läderram runt - med vita kraftiga sömmar. Och den ska han hem och sätta upp. Stackarn. Det kniper i mitt hjärta. Själv har jag två lampor med läderfot med kraftiga sömmar runt och de känns ibland lite tveksamma. Inte IKEA-köpta men ändå. Jag har en del annat från IKEA som känns tveksamt - ett "soffbord" som är ett vanligt fult köksbord som vi kapat benen på och målat om med turkos väggfärg - ingen hit. Det flagar. Några mattor som legat på fyndavdelningen och känts helrätt (men sen katten tack och lov kräkts på). Kanske en och annan lampa som känns mer red light district än god smak. En sån lyckatdes vi för övrigt dodge:a idag, på en rea nere på stan. En cool röd lampa, men som verkligen inte skulle passa i vårt hus från 1906. Ibland är det bra att gå ett varv till och fundera. Kanske han med skinnspegeln borde ha gjort. Oavsett var han bor.