"Om ni inte kan sköta er så..."

När vi var små och var på restaurang så var regeln att man fick EN läsk var som skulle räcka hela middagen. Denna regel var, för oss läsk-utsvultna små åttitalsbarn, mycket svår att efterleva, särskilt som läsken alltid serverades tidigt och det ju var så gott med läsk. Förmanade att hushålla med läsken satt vi och småsippade, ett sippande som nästan alltid väldigt fort gick över styr. Det blev klunk efter klunk, var 30:e till 20:e till 10:e sekund ungefär, vilket naturligtvis resulterade i att vi när middagen skulle intagas båda satt där med avsevärt decimerade läskeglasinnehåll och ville ha en till. Då blev det vatten och stort missnöje.

För att stävja detta läskmissbruk fann vår far på råd. När 30-sekundersklunkadet började eskalera tog han resolut glaset och ställde det så långt ifrån det missbrukande barnet som det överhuvudtaget var möjligt. Gärna längst ut på en kant. (Se illustration.) Jag kan fortfarande känna förnedringen bränna, denna handling utförd av en vuxen som så totalt omyndigförklarade ens förmåga att hantera läsk. Glaset gick direkt från sin position framför barnet till ny onåbar position bredvid förälder. Utan mellanläge.

Varför denna historia? Jo, jag kände att det är lite så det måste kännas för den lettiska banken Parex nu när Lettiska regeringen liksom går in och förstatligar den. Längst ut på bordet, utom räckhåll.