Vad är det med mig och luncher?

De två senaste dagarna har jag råkat riktigt illa ut gällande lunch. Jag är så ledsen. Jag som älskar lunch! I förrgår hade jag varit och tränat med ett par kollegor som ville äta på gymet efteråt, de sa att det fanns "Kesotallrik". Ja tänkte jag, det låter gott! Jag fick en bild framför mig av en tallrik fylld med sallad, keso, ägg, skinka/kyckling... you name it. Men när kesotallriken bars fram till mig på en bricka så visade det sig att "Kesotallrik" på detta ställe var en djuptallrik med keso i botten och filmjölk över + en massa kanel! Fyfan vad äckligt. Rent ut sagt.


Igår valde jag skinksallad på pizzerian - jag hade bråttom och faktiskt hade jag också hört att skinksalladen på det stället var supergod. Vad jag fick var detta:

Det är ju jävla riven pizzaskinka! Med burkchampinjoner och jättelökbitar. Enda behållningen var vitlöksdressingen och pizzadegsbrödet. Men att mumsa bröd doppat i majonnäsig dressing förtar ju liksom vitsen med sallad.

Utflykt

Vi har varit i Kramforstrakten den här helgen. Ett kraftigt matbehov gjorde sig påmint under tillbakaresan igår eftermiddag, så vi stannade på Matvraket i Älandsbro och beställde den smått legendariska rätten "Tradartuttar".

Feministbränsle

Idag när jag varit ute på lunch så mötte jag två typ byggjobbare i 45-årsåldern som var lite lätt överförfriskade (det är ju Gatufest) som sa ”men se inte så ledsen ut, du var ju fin!”

När jag passerat dem ropade de ”du kanske är kåt” efter mig. Hon hade rätt, den där ROKS-damen (Irene von Wachenfeldt?), män ÄR djur.

Lunchrealism (lite snuskovarning)

Måste berätta om den VIDRIGA lunchen jag & min man åt för ett par timmar sen… Vi ville prova pastan på nyöppnade Barista. BIG mistake. Huge!

Tänk dig att nån ätit (finfördelat, liksom malt sönder i käken) en laxbit - ugnsbakad eller kokt, med absolut inga kryddor. Tänk dig även att personen dricker ett glas lättmjölk. Tänk dig sedan att personen spyr upp alltihopa över halvkokt penne-pasta. Det var ”Italiensk lyxpasta” för 79 kronor på Barista.

Sjukt jävla äckligt. Synd, för jag gillar deras koncept.

Ett stycke vardagsrealism signerat Jo

Jag har ont på ögonlocket. Det är svullet (har inte kunnat sminka det idag) och det är som en liten knöl om man sätter fingret uppepå locket och liksom rullar det över ögongloben.

Är det en vagel?

Det tror Mo. Hon säger så här: "Kan du lyfta och kolla? Jag skulle tatt en nål och petat in under."

Men det går inte för det är liksom för högt upp.

Har hittat detta. Jag ser där att jag kan ringa Vårdguiden. De som svarar kan även tala om vem som är din husläkare. Det tycker jag känns jättetryggt. Jag trot att jag ska ringa numret för råd på bosniska, kroatiska eller serbiska. Det kan bli både spännande och lite utmanande. Jag kan, sedan Carl Bildt var med i Sen kväll med Luuk, säga "Arga leken" på serbiska.

Samtidigt, i mellanmjölkens land...

Fler obsessions

Varför måste ekologiskt kaffe illustreras med vänsterpartistmys?

(Observera fotografen som är extremt fokuserad på att hålla mobilkameran stadigt...)

Hon som obsessar över absolut ingenting

Jag har lust att blogga om varför jag stör mig på så onödigt mycket - t.ex. Camilla Läckberg. (Jag antar att det enkla svaret är att jag är trångsynt, cynisk och självgod.)

Jag stör mig t.ex. på att det i hennes böcker typ alltid ska serveras inbakad fläskfilé (det finns en matlagningsscen i en av de första böckerna som gjorde mig mer osugen på mat än jag trodde var möjligt), att vardagsrealismen är så extremklyschigt och platt skildrad trots intensiva försök till svulstighet, och på att Läckberg är kompis med Denise Rudberg, som är både asjobbig att se och lyssna på och en extremt dålig författare. Minns när de två var med i en i radiointervju inför sitt kommande tv-program Läckberg & Rudberg, och sa ”folk tror att vi författare har det så glamouröst och äter hummer varje dag men så är det inte” (Tror vi??)

Nu har jag fått ur mig lite hat - men inte lyckats analysera varför jag stör mig. Jag tror jag låter bli och länkar istället till recensionen av hennes nya bok i DN - Lotta Olsson har gjort allt jobb åt mig (på ett sätt som jag aldrig skulle kunna göra). Haha.

Här är några guldkorn ur recensionen som sätter ord på mina känslor inför detta författarskap:

När poliserna väl kommer på något så syns det tydligt att Camilla Läckberg har tänkt "cliffhanger". Någon svarar i telefon, och blir chockad. Någon tittar på en gravsten, och vips faller pusselbitarna på plats. Någon inser plötsligt vem mördaren är.

Aha! säger en eller flera poliser hemlighetsfullt och ljusnar, medan läsaren får streta vidare genom bullfat och dagishämtningar för att sanningen inte ska uppdagas förrän en lagom dramatisk scen infinner sig.

I tre av de hittills sex böckerna får Patrik Hedström också genomföra en gravöppning, vilket är ett förbluffande dramaturgiskt grepp. Man sitter och tänker "å nej å nej, inte en gravöppning nu igen", men jodå: nog är han på väg mot kyrkogården med spaden.

PS: Mo tipsade mig om beefen mellan Läckberg och Leo Lagercrantz (fd Expressen nu med egen blogg). Han skriver att hennes skilsmässa och nya förhållande med Robinson-Martin kom jäkligt lägligt med tanke på marknadsföringen av hennes nya bok. Hahahaha. Hon blev skitarg. Läs här (krönikan) och här (svaret från Läckberg finns i kommentarerna).