Ska jag döpa om bloggen till Lika som bär?

Utmaning: kan ni se vem som är Markus Fagervall, "Idol 2006", och vem som är Karl-Heinz Dellwo, medlem i Röda arméfraktionens "Kommando Holger Meins"?

Lika som bär

Efter en stunds tittande på det extremt hjärnstimulerande programmet "Lyckochansen" på sexan insåg jag att programledaren är rätt lik Crazy Frog.

Kärleksbarn

Jag har trott att uttrycket "kärleksbarn", liksom att "rasa", bara har använts av media. Vem skulle helt seriöst omnämna ett av sina barn som kärleksbarn? Svar: den här personen. Kolla inlägget "Bättre sent än aldrig", andra stycket.

"Jag mår jättebra och känner mig så lyckligt lottad att jag och Joachim äntligen väntar vårt kärleksbarn tillsammans!"

Vad definierar då ett kärleksbarn? Jag tror på ett eller helst flera av nedanstående:

* Man är kändis, dvs. nån annan än familj och vänner har intresse av ungen
* Man har barn sedan förut med en annan
* Man har ganska gamla barn, nya ungen är typ en sladdis
* Man är själv lite till åren.

Fler?

Gift?

Åh, jag minns och saknar en reklam som gick för några år sen. Ett par sitter och äter på restaurang ch en herre kommer fram i sån där besprutningsmundering och utrustning på ryggen med sprutmunstycke, och erbjuder dem
"-Gift?"
"-Litegrann kanske" säger kvinnan och hon säger det på ett så roligt och undfallande sätt och jag vill gärna gärna se den igen. Minns inte vad den ville sälja/motverka.

Lika som bär

Två som verkligen har s.k. äktenskapstycke är ju Maria Andersson från Sahara Hotnights och Howlin' (det känns lite lite fånigt att skriva Howlin' men jag gör det ändå) Pelle Almqvist (tänk att jag faktiskt ett kort tag trodde att han var den dära Pelle Almgren från "Pelle Almgren och Wow Liksom" som hade en hit med Om å om igen typ 1992...). (Mycket parenteser men jag är en parentestjej.)

Kolla bara.

Photoshop kanske

Ibland på filmer så syns foton på karaktärerna från när de var yngre (t.ex. bröllopsfoto, studentfoto) och då ser det verkligen ut som om det faktiskt är ett riktigt foto som föreställer den som spelar rollen. Hur går det till? Får skådisar stå till tjänst med gamla bilder från ungdomen som kan användas i filmer eller fixar man till dem på något vis? Vad tror ni?

Wasabinötter

Jag hatar att vi svenskar blir så jävla besatta av vissa grejer - ett exempel: Wasabinötter. Ta bort dem ur min åsyn. På mitt Ica har de även Wasabibönor och Wasabicrackers.

Tänk när öltälten gjorde entre. Man kunde slå upp ett tält - anledning irrelevant - och vips så kom horder av pappskallar och hällde i sig. "Så kontinentalt, jävla osvenskt liksom" var kommentarer som kunde höras bland de stapelbara borden. (Tack Berglin för den klockrena formuleringen från 1995.) Och tänk att det är så fortfarande.

Looks that kill

Vi har redan konstaterat att Styvpappan nog härmat Alexander Bard. Men härmade Alexander Bard Jamie Hyneman från Discoverys "Mythbusters" eller tvärtom?

Bard

Hyneman (till höger)

Styvpappan

Some visuals

Juldekoration i en förort till Boston

På väg från Boston till NYC i buss

Man ser Empire State Buildning från vårt hotellfönster!

Här vill jag bo!

Top 6 med vår resa (bara mat & dryck blev det!)

Utan inbördes ordning:

1. Maten (garlic mash!) och Cajun Martinin på Great Jones Café. Slutet på kvällen är lite dimmig.
2. Dricka sena (eller tidiga) drinkar på Top of the Tower.
3. Brunch utan canadian bacon på Moonstruck diner, med arg grekisk tant som servitris.
4. Ångade dumplings på konstigt ställe i Chinatown där vi blev utstirrade av kinesisk tant som tyckte vi åt på tok för mycket.
5. Julaftonens middag på Brasserie Les Halles. Sanslöst gott.
6. Burgare och Bud on tap på Corner Bistro! Bästa burgarna och otrevligaste personalen i hela stan. Men gubben började gilla oss.

Kanske tillbaka... litegrann iallafall

It has now been typ 5 veckor sen jag bloggade. Tappade bara lusten. Och inspirationen. Jag får som mest inspiration om dagarna, när jag läser eller kommer på nåt kul. Och att blogga från jobbet är frowned upon. F'låt min svengelska, men jag kan inte hjälpa det, you know. Har ju spenderat hela tio dagar i lovely New York med Mo och våra kära två! Jag vet inte. I dunno. Hur ska jag säga. Jag vill tillbaka! Precis lagom tills man acklimatiserat sig och liksom vant sig vid att kliva ut på morgonen och befinna sig på hörnet av Lexington och 30:e så... ska man hem. Jag blev sjuk av sorg på planet hem. Var sjuk tills igår när livet äntligen återvände till min amerikaniserade lekamen och jag kunde pallra mig iväg till ännu ett stimulerande år på jobbet. Tjolahopp tjolahej.

I nästa inlägg: Det bästa med New York-trippen!